En institutionell placerares framgång är beroende av många olika faktorer. Det finns gränser för vad som kan planeras, när placeraren ändå är verksam på marknadens villkor. Prognoser är endast en måttlig hjälp, eftersom prognoserna sällan förverkligas. Under en presentation jag höll nyligen fick jag frågan om coronakrisen har förändrat hur vi tänker på placeringsverksamhet. Har coronakrisen gett upphov till nya tankar?
Det har nu gått tre månader sedan coronakrisen började. Ingen vet om den redan är över, eller om den kommer att pågå i flera år. Med ett så stort variationsintervall är det inte ännu rätt tid att sammanfatta krisen. Den tiden kommer någon gång senare. Vi får dock hoppas att den inte kommer för sent. Nyligen publicerades en undersökning om sambandet mellan spanska influensan (1918-1919) och luft kvalitet, 100 år efter spanska sjukan.
Några observationer kan göras redan i detta skede. Den dominerande tanken är att överraskande lite har förändrats. Nedan finns en lista med sådant som har förändrats och sådant som inte har förändrats:
1. En institutionell placerare är beroende på marknaden
Förändringarna på marknaden är kraftiga under en kris. En stor institutionell placerare kan ofta inte eller vill inte göra ändringar i sin placeringsfördelning mitt under en kris. Placeraren kan inte komma undan marknadsrörelserna. Således bestäms den lämpliga risknivån ofta före krisen. Åtgärder som vidtas under krisen kan vara viktiga för några investerare.
2. Riskhantering kan missförstås
Ofta tänker man att man kan slippa investering risker genom riskhantering. Detta är en illusion. För en placerare är risker ett oundvikligt element, som man måste ta för att möjliggöra tillräcklig avkastning. Riskhantering innebär för sin del att riskerna har dimensionerats rätt i förhållande till vad som eftersträvas. Riskerna ska identifieras och omvandlas till siffror. Riskerna bör ”stresstestas”, dvs. man testar hur portföljen skulle bete sig vid en hypotetisk kris. Är resultaten tillfredsställande? Riskhantering tvingar också placeraren att fortsätta att differentiera.
3. Timing är alltid svårt
Kriser på placeringsmarknaden framskrider stegvis. Det kan vara möjligt att lämna placeringsmarknaden före en kris. Det är bara att gratulera de placerare som lyckas med det. De största gratulationerna går dock till de placerare som lyckas återvända till marknaden i rätt tid. Eftersom timing är svårt kan man ofta nå ett bra slutresultat också genom att undvika de största misstagen.
4. Ett problem med att minska riskerna uppstår när de behöver ökas på nytt
Om en placerare står utanför de största tillväxtmarknaderna finns det en risk för att en stor del av vinsterna uteblir. De största uppgångarna kan ske mitt under en kris. Vändpunkten i denna kris, åtminstone den första vändpunkten, inträffade under krisens värsta stund den 24 mars 2020.
5. Den värsta situationen är en recession som varar i flera år
Det sämsta scenariot ur en institutionell placerares synvinkel är en långvarig recession där den ekonomiska tillväxten och företagens resultat förblir svaga. Centralbankerna och staterna arbetar hårt för att förhindra detta.
6. Man ska vara ödmjuk inför marknaden
Rörelserna på marknaden är ofta överraskande. Det är svårt att vara bättre än andra i konkurrensen på marknaden. Det viktigaste är att institutionens risknivå är lämplig i förhållande till målen och verksamheten.
7. Det är svårt att förutspå tidpunkten för motåtgärder
Centralbankernas motåtgärder inföll vid överraskande tidpunkter under denna kris. Besluten fattades inte vid de planerade mötena, utan mellan dem, i rätt tid och med utnyttjande av överraskningsmomentet. Staternas åtgärder genomfördes för sin del ofta gradvis via den offentliga diskussionen.
Denna kris är dock i första hand medicinsk. Det finns ingen exakt bild av sjukdomens framskridande. Ny information om ett vaccin skakar om och och styr denna marknad.
8. Tidsram för ansvar?
Varje institution har sin egen tidsram för ansvar. Denna tidsram för ansvar eller beräkningstekniken med anknytning till den styr vad som måste göras på kort sikt eller vad som inte behöver göras.
9. Kombination av strategier
Placerarens två aktiva huvudstrategier är att agera i enlighet med filosofierna ”contrarian” eller ”momentum”. En contrarian-placerare tror på normalisering av marknaden. Alla använder sannolikt båda dessa strategier. Tyvärr finns det inget rätt svar på vilken av dessa strategier som är bättre och nyttan förändras med tiden. För många placerare, såsom Norges pensionsfond, leder placering enligt jämförelseindex till att de tvingas kombinera ”contrarian”- och ”momentum”-placerande. En momentum-placerare skulle ha lämnat marknaden i tid under coronakrisen, men kanske inte återvänt i tid. En contrarian-placerare skulle ha köpt billigt under krisen, men sannolikt drabbats negativt av nedgången.
10. Kontinuerlig utveckling
Denna kris lämnar vissa spår i framtiden. Varje institution tar med sig något nytt när det gäller hur den vill utveckla avkastningsmöjligheterna och riskhanteringen i framtiden. Man kan alltid bli bättre.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att väldigt lite har förändrats. Det är alltid en utmaning att ha rätt timing på marknaden. Därför är en bra basallokering placerarens bästa försäkring för att uppnå de långsiktiga målen. Det är dock centralt att verksamheten försöker och förmår fullgöra den uppgift för vilken den är skapad. Pensionssamfundens uppgift och mål är tydliga.
Skribent är VER:s verkställande direktör Timo Löyttyniemi.
Taggar: